Kaffebloggen

Den ofrivillige rostaren

Årets första dagar. Timmen var sen och han hade precis stoppat in två torra björkvedsklabbar I kaminen. Han kunde höra januarivinden slita i takplåten och katten som envist jamade i köket. Han hade gjort misstaget att ge katten små råa bitar av den högrev som tidigare under kvällen spelat huvudrollen i den värmande gulaschen. Och nu ville odjuret ha mer. Man kan inte ta rovdjuret ur odjuret tänkte han och blockerade disciplinerat bort kattens tiggande klagosång.

Tankarna snurrade kring annat. För första gången på länge hade nervositeten över framtiden och meningen med allt börjat släppa sitt järngrepp. Han tittade på bilden framför sig – en röd jordig landsväg som ringlade sig längs Rwenzori, Månens berg, i västra Uganda. Han hade köpt fem kg råa kaffebönor av en kvinna som hade sin egen mkirofinansierade odling. Mest på skoj, för han kunde mindre om kaffe än han kanske ville erkänna. Och kvinnan, som vanligen bara sålde till kooperativet, skrattade åt hans pojkaktiga entusiasm. Det var mest tänkt som en annorlunda souvenir, ett kul projekt – att lära sig rosta sitt eget kaffe som han kunde ge bort till vänner och bekanta. Han hade, tyckte han själv, lyckats rätt bra med rostningen och med visst högmod packat dem i egensydda påsar av tyg som han kommit över på en marknad i Kampala. Jorå, personligt så det förslår. Och unikt. Dessutom gott.

På skoj, och givetvis stolt över sin bragd, tog han en bild på sitt förpackade kaffe utan namn och lade ut på sitt Instakonto och la till #mittegetkaffe. Det var för fem dagar sen. Nu hade bilden fått eget liv och gillats av nästan 7300 personer. Drygt 70 personer hade frågat om de fick köpa. Problemet var att han inte hade något kvar. Efter de första havererade rostningarna i ugnen han fått kläm på det och hittat både rätt temperatur och rätt tid. Sannolikt mer tur än skicklighet, men vad värre var; han hade bara lyckats ta rätt på tre kg bönor. Stordrickare som han var så förslog det inte långt. Och bortsett från granntjejen som fått ett 250 grams snyggförpackat smakprov så var det bara han som druckit kaffet. Ingen vidare marknadsundersökning kanske, men magen sa ja. Nu stod den sista koppen och gapade tom framför honom vid skrivbordet. Men det får inte vara den sista tänkte han, möjligen en av de första.
Dessvärre hade han som inte ens hade brytt sig om att ta några kontaktuppgifter till kvinnan med kaffet. Det var ju mest menat som en kul grej. Men nu var det allvar. Han knappade in Arlanda – Kampala på datorn och började planera nästa resa. Det skulle bli ett bra år med många goda fikastunder och varma kaffevindar.

Är du eller ditt företag intresserad av bättre kaffe? Eller en kurs? Eller bättre möten ;-). Kontakta oss via formuläret nedan.