Kaffebloggen

OS är över. Kaffe-SM likaså.

Det viktigaste är inte att vinna, utan brygga väl. Fast det är inte riktigt sant, om man satsar och tränar hårt så nog sjutton vill man vinna. Allt annat är liksom tal med kluven tunga.

Som många av er vet så har Coffee Centers kunnige kaffenörd, Åke Nolemo, förberett sig väl för Kaffe-SM som avgjordes i helgen. Han kom tvåa och knep silvret häromåret. Det var med guld i sikte han åkte dit. Men så blev det inte. Det blev inte ens finalomgång. Det finns inga bortförklaringar, men det finns saker man måste ha klart för sig. I den gren Åke tävlade i så väljer man sin egen kaffesort som man bereder och analyserar och presenterar för juryn. Åkes kaffeval var medvetet extremt vanskligt, väldigt annorlunda och ovanligt. Kanske t o m vansinnigt. Dyrt var det också, men spännande. Det var som ingenting annat… och vi visste alla att det var en chansning. För att vara tydlig, det var så långt ifrån publikfrieri man kan komma. Ett komplext kaffe som aldrig har en chans att komma i närheten av mainstream-caféernas utbud. Ett kaffe som kanske t o m var svårt att förstå sig på. Domarna gillade Åke, dom gillade hans skägg, dom gillade inställningen, men kaffet rann liksom inte ända ner.

Verner von Heidenstam uttryckte det vackert och klokt: ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”. Åke siktade skyhögt, han tog en rövare som inte gick hem. Han har vad som krävs för att knipa guldet, men valde en svårare väg. Det krävs mod för att göra det, och för det hyllar vi honom.
Det kan jämföras med OS som vi just beskådat. Det största svenska guldhoppet tog inte ens medalj, medan oskrivna kort överraskade och fick stå högst upp pallen.
Sådan är idrotten. Så är kaffebryggningen. Men Åke kommer igen, det vet vi. För det är gott kaffe i den karl’n. Jäkligt gott kaffe. Som smakar guld.